Antagligen för första gången faktiskt. När jag var som störst såg jag inte hur stor jag var, nu när jag tappat 50 kilo ser jag inte hur jag ser ut idag heller. Jag pendlar mellan att se mig själv som större än jag någonsin varit eller som jag kommer bli när alla operationer är klara.
Jag har alltså inte lyckats riktigt se mig själv under hela den här resan på nästan två år. Rent mentalt vet jag att jag är mindre, jag menar, jag ser ju hudvecken och hänget. Jag vet ju att jag köper kläder i storlekar jag aldrig kommit i tidigare så något händer. Jag vet att jag blir sedd och behandlad på ett helt annat sätt idag än jag tidigare blivit men trots allt detta ser jag inte mig själv.
Men så idag gjorde jag det, på väg in till squash kursen ser jag min spegelbild i tunnelbanedörren. Råsa och lila träningskläder, råsa högtalare, råsa läpglans och naglar. Och röda mocka skor med klack.
Det är jag nu, Jag som jag faktiskt ser ut nu, jag som jag faktiskt lever nu. Jag har blivit råsa, jag är girlie, jag gillar träning och köper snygga träningskläder med, jag är inte rädd för att åka till gymet i träningskläderna. Och jag älskar mina klackar.
Jag ser faktiskt att även om jag har ett antal kilo kvar, ett antal operationer för att bli av med överskottshuden så är det jag, så som jag ser ut idag och det är helt ok.
Jag har äntligen, efter nästan två år sett mig själv för första gången och jag gillar faktiskt vad jag såg.
Det är en bit kvar på resan men som en tjej sa idag, jag har ju redan kommit jätte långt. Det är mycket mindre kvar på resan än det var när jag började.
